För alltid & aldrig

Om 1800-talets processer, romantik och fotografiets sköra objektkaraktär. Fotografen Dan Estabrook utforskar fotografi med en arkeologs öga och ett längtansfullt hjärta.

Det finns något lite perverst, på bästa sätt, med en konstnär i 2000-talets Brooklyn som väljer att arbeta som om fotografiet just hade uppfunnits. I en kultur som uppgraderar sina kameror årligen och mäter skärpa i megapixlar, har Dan Estabrook under decennier fulländat konsten att skapa repor, fläckar, kemiska olyckor och sköra emulsioner.

Estabrooks fotografier ser ut som om de har överlevt något, tid, kanske, eller brustna hjärtan. Han är känd för att arbeta med 1800-talsprocesser: saltpapper, kalotyper, ambrotyper, tennplåtar. Detta är inte nostalgiska gester. Det är arbetsintensiva, oberäkneliga tekniker som motstår kontroll. Där digital fotografi lovar oändlig korrigering, omfamnar Estabrook volatilitet. Silver fläckar. Papper bucklas. Glas spricker. Bilden svävar någonstans mellan uppenbarelse och artefakt.

Född i Boston 1969 och utbildad vid Harvard innan han tog en MFA vid University of Illinois, framträdde Estabrook på 1990-talet vid en tidpunkt då fotografiet accelererade mot glatthet. Storskaliga färgtryck och konceptuell kyla dominerade konstdebatten. Estabrook gick åt andra hållet – bakåt, materiellt sett. Men hans motiv var aldrig antikvariska. Älskare slingrar sig. Kroppar lutar sig tillbaka. Hjärtan, bokstavliga, anatomiska hjärtan, dyker upp i kollageinterventioner. Stämningen är romantisk, ibland morbid, ofta ironisk.

Om 1800-talets fotografi försökte bevisa att världen kunde fixeras i silver, antyder Estabrooks verk att inget förblir fixerat länge. Han repar ofta i ytan på sina utskrifter eller syr ihop dem med tråd. Vissa verk är sönderrivna och återmonterade; andra är tonade med delikata färgskikt som känns nästan andäktiga. Skadorna döljs inte. De är integrerade.

Man börjar se att den historiska processen handlar mindre om återskapande än om intimitet. Tidig fotografi var långsam. Den krävde stillhet, tålamod, kemi, andning hållen i suspension. Estabrook bevarar den takten. Hans bilder kräver närhet. De är ofta blygsamma i storlek och motstår den samtida konstfotografins reklamtavle-storhet. Att titta på dem är att luta sig in.

Kärlek, i Estabrooks universum, är sällan okomplicerad. Par framträder i tillstånd av närhet som gränsar till kvävning. Kroppar dubbleras, speglas, ibland fragmenteras. Hjärtmotivet återkommer med nästan medeltida envishet – ett emblem för begär och dess sår. I ett verk är en figurs bröst bokstavligen öppnat för att avslöja ett knallrött pappershjärta insytt. Gesten är teatralisk, men effekten är öm snarare än grotesk.

Det finns humor också, även om den kommer tyst. Estabrook förstår melodramat i romantisk ikonografi och leker med den. Hans verk flörtar med viktoriansk sentimentalitet även när det punkterar den. Ett sprucket glas blir en metafor så uppenbar att den riskerar att bli en kliché – tills man inser att sprickan är verklig, inte symbolisk. Ytan har fysiskt delats. Bilden bär sin egen spricka.

Under de senaste åren, när fotografin har dematerialiserats till skärmar och flöden, har Estabrooks praktik kommit att kännas alltmer radikal. Fotografiet, i hans händer, är inte en oändligt reproducerbar fil utan ett unikt objekt. Det har vikt. Det kan skadas. Det kan förfalla. Imperfektionerna är inte filter som appliceras i efterhand; de är resultatet av beröring, av kemi, av risk.

Att stå inför ett Dan Estabrook-fotografi är att möta tiden två gånger: 1800-talets långsamma alkemi och vår egen eras oroliga acceleration. Det förflutna, i hans verk, är inte pittoreskt. Det är instabilt, sensuellt, olöst. Han påminner oss om att fotografin inte började som klarhet utan som mysterium – en bild som framträder ur mörkret, osäker och lysande.

Och kanske är det den tysta provokationen i centrum av hans konst: att för att gå framåt, måste man ibland återvända till ögonblicket då bilden var skör, då den kunde misslyckas, då den fortfarande höll på att bli till.