Palmyra — dömd av att historien upprepar sig

Den antika staden Palmyra var en gång en enormt rik stad längs sidenvägen, ungefär som Dubai eller Qatar är idag. Men mänskligheten lärde sig tyvärr aldrig av årtusenden av girighet och stolthet, vilket framgår av Eric Ericsons fotoutställning Palmyra.

Tidigt på våren 1751 rider en karavan genom den syriska öknen. Över 100 män med hästar, kameler, åsnor och mulor – ledda av beduiner. Expeditionen leds av två britter, Robert Wood och James Dawkins. De är på väg genom öknen, till en mytisk plats – en hägringsoas. Under sin resa lyssnar de på lokalbefolkningens berättelser, som att staden de söker efter grundades av kung Salomo, och att slaget mellan David och Goliat ägde rum här.

Efter flera dagars vandring anländer de äntligen – fascinerade av vad de ser – ruiner av en civilisation som länge varit bortglömd i väst. I väst kallas staden Palmyra, av araberna Tadmor. Överallt ser de kolonner, altaren och stenfragment av en gång storslagna byggnader och tempel. Marken är täckt av föremål, reliefer, friser och delar av statyer. De förstår omedelbart att de har nått en plats av ovärderligt värde, jämförbar med Leptis Magna i Libyen, pyramiderna i Giza och Persepolis i Iran.

Tillbaka i Europa publicerade Wood och Dawkins en reseberättelse — Palmyras ruiner — med illustrationer av den italienske konstnären och arkitekten Giovanni Battista Borra, som följde med på expeditionen. Boken blir en succé, mycket tack vare Battitas Borras illustrationer, som omedelbart förvandlar Palmyra till ett kultcentrum för antikvitetsälskare och ruinromantiker. De mystiska ruinerna inspirerar många av den tidens arkitekter och konstnärer.

Battita Borras illustrationer kännetecknas av sin vetenskapliga precision. Han skildrar de minutiöst detaljerade kolonnerna – men också staden som helhet. Samtidigt finns det något otvetydigt konstnärligt över dem – en ödslig skönhet som väcker två motstridiga känslor hos betraktaren. Å ena sidan en förundran och häpnad över den civilisation som en gång fanns här – fantasier om hur livet en gång måste ha varit i Palmyra. Å andra sidan hänförelsen över förfallets skönhet – tidens tand och dess vittrande egenskaper.

Eric Ericsons fotoutställning av ruinerna av Palmyra väcker samma känslor. 150 år efter Battista Borra reste fotografen, författaren och designern Eric Ericson till Palmyra. Han skulle återvända 13 gånger för att slutföra projektet som resulterade i fotoboken Palmyra år 2009. Det är en unik dokumentation av en av världens bäst bevarade antika städer.

Precis som genom Giovanni Borras penna blir Palmyra något större än bara ruiner genom Ericsons kameralins – bakom den avskalade, till synes neutrala blicken framträder själen. Han fångar skelettet som civilisationen lämnat efter sig – vilket onekligen väcker ytterligare frågor. Det är en plats som viskar – du kommer en dag att bli vad vi är.

Palmyra blir något större än bara ruiner genom Ericsons kameralins – bakom det avskalade, till synes neutrala utseendet framträder själen.

Eric Ericson visste inte hur unikt hans verk skulle bli. Bara två år efter att hans bok hade publicerats satte den arabiska våren regionen i brand och spred sig snabbt till Syrien. Regimens våldsamma reaktion på de fredliga protesterna kastade landet in i ett inbördeskrig. Den stora tragedin under den arabiska våren var hur protester mot korruption, stagnerade ekonomier och auktoritära regimer kidnappades av islamister och jihadister. Många olika grupper och nätverk uppstod ur kaoset, men Islamiska staten blev den mest destruktiva och framgångsrika.

I maj 2015 erövrade Islamiska staten Palmyra – vilket skulle bli starten på en våg av förstörelse och plundring av världsarvet.

Det som gjorde, eller snarare gjorde, Palmyra så unik var inte bara hur välbevarad staden var – utan den symboliserade också mötet mellan öst och väst. Redan under stenåldern bosatte sig människor i oasen, men det var när Palmyra blev knutpunkten längs Sidenvägen som staden upplevde sin storhetsperiod under århundraden. Genom Palmyra flödade siden, ädelstenar, kryddor, slavar, vin och glas – en handel som gjorde staden enormt rik. Palmyra blev en ökenmetropol, liknande vad Dubai eller Qatar är idag, med hundratusentals invånare och arkitektoniska mästerverk i form av tempel, teatrar, torg och asfalterade gator som lystes upp av oljelampor på natten. I skärningspunkten mellan kulturer hade Palmyra utvecklat en distinkt konststil – med influenser från både öst och väst.

Palmyras fall är lika storslaget som det är mytiskt – kopplat till en av antikens mest fascinerande kvinnor. Krigaren och drottning Zenobia utmanade det mäktiga Rom men förlorade. I efterdyningarna av upproret plundrade och brände romarna ner Palmyra.

Nästan 2000 år senare förklarade Islamiska staten krig mot ruinerna av Palmyra. Terroristgruppen avrättar arkeologen Khaled al-Asaad, som i årtionden varit beskyddare av kulturarvet. Ovärderliga statyer och monumentala gravar på museet förstördes. De största och vackraste templen attackeras och sprängs i luften, liksom den berömda Triumfbågen. Förstörelseorgien fångas på HD-film av terroristgruppen – och visas för världen. Attacken är en modern form av ikonoklasm, en rituell förstörelseprocess.

Islamiska staten är en utopisk rörelse, för att bygga framtiden, drömmen om ett världsomfattande kalifat, behöver den gamla världen förstöras och renas från sina falska gudar. Men attacken riktar sig också mot oss alla – ett hugg i Palmyra som bärare av mångkulturalism och samexistens. Om ett par månader är stora delar av världsarvet förstört. Trots att den syriska regimen har lovat att återuppbygga ruinstaden, tror de flesta seriösa experter att det är omöjligt.

Det som gjorde, eller snarare gjorde Palmyra så unik var inte bara hur välbevarad staden var – utan den symboliserade också mötet mellan öst och väst.

I kölvattnet av förödelsen står Eric Ericsons foton av Palmyra kvar som en unik dokumentation. Om man tittar på Eric Ericsons varierade karriär – från design och litteratur till spel och tidskrifter – framstår hans intresse för Palmyra som något av en distraktion. Han har publicerat en lång rad anmärkningsvärda böcker, inklusive den humoristiska Brev till samhället samt mästerverket Swedish Grace och Mannen från Damaskus – om nazisten Alois Brunners liv i Syrien. Men om man tittar närmare på produktionen finns det ofta en tydlig hyllning till klassicismen – inte minst i hans uppmärksamhet på den banbrytande svenska nyklassicismen och formgivare och arkitekter som Axel Einar Hjort. Precis så har Ericson förnyat och moderniserat de klassiska idealen – vilket inte minst syns i hans egna design för Svenskt Tenn. Men det har också funnits ett starkt intresse för Mellanöstern – dess kultur, form och historia. Med denna bakgrund kommer fascinationen för Palmyra naturligt, en plats som symboliserar det eklektiska mötet mellan öst och väst. Att Eric Ericson i sina foton räddade en del av denna historia för eftervärlden är kanske hans viktigaste verk.