Åsa Sjöströms Samhörighet med motgångar

Den svenska dokumentärfotografen Åsa Sjöström bygger förtroende med sina motiv, främst kvinnor och barn i utmanande omständigheter, för att visa den styrka de förkroppsligar.

ORD: NICK RICE, FOTO: ÅSA SJÖSTRÖM

Efter ett 40 minuter långt samtal via Zoom med Åsa Sjöström är intrycket av hennes karaktär omisskännligt. Den underliggande ström av medkänsla som genomsyrar hennes verk är begriplig, eftersom hon tydligt är engagerad i att förstå och stödja andra, särskilt kvinnor och barn som står inför svåra omständigheter.

Vid sidan av denna kärlek till andra finns en stark vilja och en formidabel beslutsamhet. Egenskaper som har hjälpt henne genom hennes svåra uppväxtperioder och hjälpt henne att bygga upp hennes karriär inom fotografi. Åsa studerade vid Nordiska fotoskolan och var anställd fotograf på DN och Sydsvenskan mellan 2004-2013. Ända sedan dess har hon arbetat som frilansare och vunnit utmärkelser och respekt för arbete som fokuserar på lika rättigheter och kvinnors och barns situation runt om i världen.

Hon visar hur hon knyter an till sina motiv för att skapa ett förtroendefullt utrymme. Därifrån kan hon fånga autentiska ögonblick från vardagen och visa den styrka de förkroppsligar.

"Människor har den här styrkan i sig som jag tycker är riktigt vacker."

VAD HOPPAS DU ATT FOLK KNYTER SIG TILL NÄR DE SER DITT ARBETE?
Mänsklighet. Och även att bilderna gör människor nyfikna på att veta mer om vad som finns bakom bilderna. Jag har många sårbara människor i mina bilder, men jag försöker avbilda dem på ett sätt som jag tror att de skulle vilja bli avbildade. Jag menar, som om alla vill… visa sin styrka och stolthet… för alla har det i sig.

HUR ARBETAR DU MED DINA ÄMNEN?
Det är väldigt viktigt att folk bjuder in mig i sina liv. Jag föreställer mig aldrig människor som inte vill bli avbildade. Tja, om jag jobbar för en tidning och blir utskickad för att bevaka våld eller något liknande, ja, då kan man inte riktigt bestämma sig… men jag vill alltid känna mig inbjuden och det är så jag knyter an. Det är som en relation. När man jobbar med dokumentärer eller stillbildsprojekt, längre projekt, och man bor med familjerna… måste jag älska dem och de måste älska mig. Annars är det omöjligt att arbeta.

HAR DU NÅGOT MÅL I ÅKKE FÖR HUR DINA BILDER SKA TA MOTTAGAS?
Det är viktigt att folk vill titta på mina bilder, för om de inte vill det, om de är för hemska eller för vackra, då är det inte intressant. Så det måste vara intressanta bilder – och folk tenderar att gilla intressanta bilder på sina väggar.

VAD ÄR DIN YTTERLIGARE MOTIVATION MED DITT ARBETE – VILKEN STÄLLNING TAR DU?
Människor har den här styrkan i sig som jag tycker är riktigt vacker. Jag menar, tänk dig en kvinna som äntligen kan leva sitt eget liv utan den här våldsamma maken, eller brodern, eller vad det nu är. Man måste vara riktigt, riktigt stark för att kunna göra det ... och det är något jag verkligen vill visa.