Ewa-Mari Johanssons feministiska modefotografi

Genom att skildra sina modeller som starka, stolta och självständiga kvinnor förändrade den svenskfödda fotografen Ewa-Mari Johansson modefotografin i början av åttio- och nittiotalet – både bakom och framför kameran. TEXT: Oskar Hammarkrantz FOTO: Ewa-Mari Johansson

När Ewa-Mari Johansson i början av 1980-talet tog upp kameran och startade en karriär som fotograf var hon inte främmande för studior, ljussättning och posering. Vid 14 års ålder upptäcktes hon av ingen mindre än Eileen Ford själv. Den legendariska grundaren av Ford Modeling Agency befann sig i södra Sverige, där hon letade efter talanger och insåg att den långa, blonda flickan perfekt representerade den skandinaviska looken. Johanssons modellkarriär tog fart, främst i Paris och Milano och senare i New York. På 1970-talet rankades hon bland de bästa modellerna i världen långt innan termen supermodell myntades. Hon kunde ofta ses i modefotograferingar i tidningar som Vogue, Harper's Bazaar, Elle och Marie Claire, och under flera år var hon ansiktet utåt för hårfärgningsmärket Clairol.

Bakom kameran hittade man ofta tidens viktigaste modefotografer, som David Bailey, Guy Bourdin och Patrick Demarchelier.

”Guy Bourdin var den som inspirerade mig mest när jag senare blev fotograf. Han var så kreativ och experimenterade alltid”, säger Johansson. Det var dock fransmannen Demarchelier som blev avgörande för att lansera Johanssons karriär.

Efter att ha studerat konstfotografi vid UCLA i Los Angeles och dokumentärfilmskapande vid The New School i New York, under mentorn Arnold Eagle, började Johansson söka arbete som fotografassistent. Hon vände sig till Demarchelier och frågade om hon kunde arbeta för honom.

”Han sa bara: ’Det ser inte bra ut om jag har en ung, blond tjej som bär min utrustning, så det är omöjligt’. Istället sa han att jag kunde använda hans studio så mycket jag ville när han var bortrest.”

I fransmannens studio i New Yorks Chelsea-distrikt byggde Johansson upp en portfolio som ledde henne till hennes första arbete som fotograf. Hon visade sina verk för Xavier Moreau, agent åt Helmut Newton, som rådde henne att lämna New York för Milano, där hon skulle ha lättare att få arbete inom modefotografering.

”Det jag är mest stolt över är att skildra kvinnor som starka och självständiga, som ett nytt sätt att se på modefotografering.”

I Milano började Johansson snart fotografera för samma typ av tidskrifter som hon tidigare modellat för, som Harper's Bazaar, Donna, Amica, Elle och Cosmopolitan. Vid den här tiden stod en ny generation toppmodeller i framkant, med namn som Naomi Campbell, Kate Moss, Linda Evangelista, Helena Christensen, Claudia Schiffer, Carla Bruni, Stella Tennant och Karen Elson.

Johansson blev en pionjär som en av de första inflytelserika kvinnliga modefotograferna, men också genom att placera sina modeller i nya miljöer, som vid den tiden ansågs vara typiska manliga lekplatser, som barer och biljardhallar. Johansson experimenterade också med olika framkallningsmetoder i mörkrummet, som korsbehandling från negativ till diafilm och användning av infraröd film.

”Men enligt mig är det viktigaste, och det jag är mest stolt över, att skildra kvinnor som starka och självständiga, som ett nytt sätt att se på modefotografering.”

Johanssons fotografi innehåller ofta grafiska element och ibland även arkitektur. Hennes modebilder kan spåras tillbaka till modefotografins barndom i början av 1900-talet då föregångare som George Hoynigen Huene och Louise Dahl Wolfe skapade neoklassiska bilder som satte nya standarder för de kommande decennierna. Johanssons bilder är samtida och tidlösa på samma gång.

Förutom redaktionellt arbete har Johansson även skapat kampanjer för designers och varumärken som John Galliano, Prada, Valentino, Ferrer och Lancetti. Hon fick också mycket uppmärksamhet för sin serie banbrytande backstagebilder från modeveckorna i Paris, New York och Milano, då vi för första gången kunde få en glimt av designers som Karl Lagerfeld och Giorgio Armani och deras modeller och hur de förberedde sig inför modevisningarna. Hon har också vågat sig in i flera personliga konstprojekt utanför modevärlden.

År 2006 tillbringade Johansson veckor i Morogoro-regionen i Tanzania, där hon bodde med och fotograferade masaai-kvinnor. Projektet resulterade i boken ”Mama Maasai”. Den tanzaniska bushen kan verka långt ifrån catwalks i Paris eller Milano, men på många sätt är det samma utforskning av kvinnokroppen och sökandet efter själen i uttrycket som Johansson har arbetat med i mer än 40 år.

”Kvinnokroppen har en viss mjukhet, men samtidigt kan den vara stark och muskulös”, säger Johansson.

Ewa-Mari Johansson har haft över 40 separatutställningar över hela världen, debuten var på det välrenommerade fotogalleriet Il Diaframa i Milano 1992, följt av Fiole Misei i Florens. Hon har även ställt ut sina verk på platser som Museo dell'intreccio, Castel Sardo, Museo Orto Botanico Bergamo, Ryska museet, Utställningscentret Rosphoto i S:t Petersburg och Moderna museet i Stockholm.