Gruvliga öden och mänsklig medkänsla på en fånghandelsplats från första världskriget

Under slutet av första världskriget utväxlades 75 000 ryska, tyska och österrikisk-ungerska stupade soldater i den lilla gränsstaden Haparanda i Sverige. Mitt i denna föga kända del av den europeiska historien stod Mia Green – en av världens första kvinnliga krigsfotografer – ständigt redo med fingret på avtryckaren.

Det var en armé av benlösa människor som stod framför fotografen Mia Green. De kom i hundratals, till och med tusentals. Rad efter rad av män; soldater med yviga mustascher och militärrockar, på kryckor och bårar. De blinda eskorterades genom mörkret. De var överlevande, resta sig ur första världskrigets skyttegravar. Året är 1915 och miljontals människoliv har redan offrats i krigets köttkvarn – och miljontals fler kommer att dö innan det är över. Dessa män var det som återstod, de hade undkommit döden – men de hade alla förlorat något: en arm, ett ben, ett öga. I de förvirrade, ibland mörka ögonen kan man urskilja den större förlusten – den mentala. Avsaknaden av de människor de en gång var.

Männen som passerade framför Mia Greens lins tittar sällan in i kameran – och när de gör det verkar de vara någon annanstans. Greens fotografier ser ut som krigsbilder från fronten någonstans på kontinenten, men de är i själva verket i Haparanda. Mellan 1915 och 1918 utväxlades 75 000 ryska, tyska och österrikisk-ungerska krigspatienter i den lilla gränsstaden. En fortfarande relativt okänd del av svensk och europeisk historia. Mia Green befann sig av en slump och för ett ögonblick mitt i alltihop – och hennes kamera fångade det.

Greens fotografier ser ut som krigsbilder från fronten någonstans på kontinenten, men de finns i själva verket i Haparanda.

Mia Green (1875–1949) hade en svår och fattig barndom som dotter till en piga och en okänd far. Modern emigrerade tillsammans med Mia Greens åtta halvsyskon till USA. Själv växte hon mestadels upp hos sina morföräldrar, som var bönder utanför Skellefteå i norra Sverige. Hon pratade sällan om sin barndom, men i sitt starka sociala engagemang går det att känna hur den påverkade henne. Hon led själv av en psykisk stympning. Det är förmodligen här hon fann sina styrkor. Liksom sin mor började hon som piga, men hade större drömmar. År 1890 sparade hon ihop pengar och begav sig ensam till Stockholm.

Så småningom hittar hon fotografi, ett av få yrken som under slutet av 1800-talet var tillgängligt för både män och kvinnor. När hon skaffat sig en utbildning och en liten startgrop reste hon till Haparanda – en stad där det inte fanns någon etablerad fotograf. Hon såg en möjlighet. Början var blygsam – hon hyrde en liten uthusbyggnad som ateljé. Men hon hade funnit sitt kall, fotoyrket var à la mode och Mia Green var både företagsam och konstnärlig. Hon beskrevs som impulsiv och beslutsam.

Hon fortsatte att arbeta hårt, även efter att ha gift sig och tagit hand om fyra barn. Hon var modern och kreativ, en kvinna i sin tid som engagerade sig politiskt och kämpade för kvinnlig rösträtt. Hon anställde endast kvinnor som assistenter och skaffade sig Haparandas första cykel för att kunna ge sig ut på mission. Hon fotograferade allt hon såg; staden, familjeporträtt, interiörer i rika borgarhem, sågverken och deras arbetare. Hon var särskilt passionerad för stadens fattiga och de som sökte hjälp. Hon lade fram motioner och samlade in pengar till Haparandas första riktiga äldreboende.

När Haparanda plötsligt blev världspolitikens skådeplats 1915 var det inte förvånande att Maria Green var där med sin kamera. Hon förstod att det var något enormt hon bevittnade. Gränsen mellan Haparanda och Karungi hade förvandlats till världens nålsöga. År 1915 existerade det ryska imperiet fortfarande och på andra sidan Torne älv låg det ryska storfurstendömet Finland. När krigsfronterna i söder stängde gränserna hade det neutrala Haparanda förvandlats till en port till Ryssland och Asien. Inte bara krigsfångar passerade dock hit, diplomater, spioner, politiker, smugglare, soldater, revolutionärer och ökända krigsprofitörer lockades också hit. Några av dem som passerade Haparanda förändrade så småningom världshistoriens gång. Den 15 april 1917 kom Vladimir Lenin till Haparanda och korsade den frusna floden i en hästdragen släde.

Man kan bara föreställa sig lidandet som orsakades av den långa resan från fronten, som tvingade dem hit, till en flod vid världens ände.

Den berömda revolutionären undkom Mia Greens lins, men hon fångade många av de dramatiska händelserna som utspelade sig under dessa år. Hon sålde sina fotografier till tidningar över hela landet. Men framför allt var det de stupade krigsfångarna och soldaterna som väckte mest av hennes medlidande och uppmärksamhet. Man kan bara föreställa sig lidandet som orsakades av den långa resan från fronten. Som tvingade dem hit, till en flod vid världens ände. Långt ifrån alla överlevde resan. Kanske visste de det redan, men livet för dessa män skulle inte bli lätt. Under den ryska revolutionen glömdes de bort – de hade offrat sig i ett orättvist krig. I Weimarrepubliken spreds de stympade, hemlösa och tiggande krigsinvaliderna över städerna, förevigade av konstnärer som Otto Dix och George Grosz.

När Torne älv flödade bogserades de sjuka över av pråmar. Mia Green var där, hennes blick alltid vaken och dokumenterande. Men hon kunde inte förbli en neutral betraktare. En del av hennes engagemang och medkänsla går igenom fotografierna. Bakom kameran hjälpte hon till så mycket hon kunde. Hon var en av initiativtagarna till monumentet som restes 1919 till minne av de 219 soldater som dog under transporterna. Under många år tog hon hand om monumentet själv – hon lade kransar och vattnade blommorna. På egen begäran begravdes hon i närheten.