Hjärnknep bakom Dina Litovskys gatufotografi

Den amerikanska fotografen Dina Litovsky använder sin doktorsexamen i beteendepsykologi i sin råa gatufotografi. Hennes känsla för gruppbeteende, sociala interaktioner och kulturella riter och ritualer gör att hon kan fånga konsten att njuta av avkoppling.

TEXT: Erik Sedin
FOTO: Dina Litovsky

Du studerade ursprungligen psykologi i början av 90-talet, men tog en masterexamen i fotografi för ungefär 20 år sedan. Vad hände där? Var det en viss vändpunkt när du vände dig till fotografi?

”Jag tog inte upp en kamera förrän jag tog examen från New York University vid 23 års ålder. Jag kommer från en ukrainsk judisk invandrarfamilj, så en konstnärlig karriär var inget alternativ. När jag växte upp ville jag bli målare, men enligt min familj var jag tvungen att antingen bli läkare eller åtminstone gifta mig med en. Så jag gick på NYU för att läsa förberedande medicinprogram och ta en psykologiexamen. Det var först när jag tog examen som jag insåg med säkerhet att jag inte ville gå på läkarutbildningen. Av en slump gav mina föräldrar mig en kamera i födelsedagspresent det året. De ångrade det länge.”

Precis som med alla yrken kommer en psykologisk talang att hjälpa din karriär enormt. Hur har det hjälpt din?

”Hela min fotografiska praktik är baserad på mina studier. Jag kallar ofta mitt arbete för visuell sociologi. Jag fokuserar på gruppbeteende, sociala interaktioner, kulturella riter och ritualer samt genuspolitik.”

Vad var det med amerikansk kultur och landets mänskliga sociala interaktioner som fångade din uppmärksamhet? Varför vill du fotografera det?

”Amerikansk kultur är väldigt komplex med olika lager, och det är där det blir intressant för mig. Jag har både ett insiderperspektiv eftersom jag växte upp här och ett outsiderperspektiv, eftersom jag kommer från en immigrantfamilj, och den kombinationen har visat sig användbar för att kombinera djup förståelse med ett annat perspektiv. Jag är inte intresserad av att berätta hela historien om amerikansk kultur, det vore ett dumt åtagande, utan av att utforska specifika aspekter av den. Jag är fascinerad av idén om fritid och att utforska hur människor varvar ner. Det kan vara Amish-människor på semester i Florida, möhippor eller helgkvällar i New Yorks Meatpacking District.”

”Jag föredrar att mina motiv inte lägger märke till mig och fotograferar som en fluga på väggen samtidigt som jag kommer ganska nära.”

Så finns det någon annan plats eller miljö som du skulle vilja föreviga, kanske utanför USA?

”Jag fotograferar mycket utanför USA, särskilt för publikationer jag arbetar med, som National Geographic där jag reser runt om i världen. En av mina favoritfotograferingar var i Kiev 2018 (jag kommer ursprungligen från Donetsk, Ukraina). Jag pitchade fotograferingen av den sista skoldagen, en gammal sovjetisk tradition, till National Geographic. Den här dagen, känd som den sista klockan, inträffar varje år före sommarlovet och alla skolbarn tar över Kiev, badar i fontäner och har picknick, vilket förvandlar staden till sin lekplats.”

”En plats som jag gärna skulle vilja fotografera är Madrid. De har ett galet nattliv, det slår New York lätt. Det är normalt att festa till småtimmarna, typ klockan 5 på morgonen. Det verkar bara vara en galen stad, jag skulle gärna ta med kameran dit.”

Berätta om din fotograferingsprocess. Närmar du dig motiven på gatan eller väntar du på att något ska hända för att fånga det? Hur ofta vet personerna på bilderna att de blir fotograferade?

”Det beror på projektet. Vanligtvis föredrar jag att mina motiv inte lägger märke till mig, och jag gör en fluga-på-väggen-fotografering samtidigt som jag kommer ganska nära. För Meatpacking-serien, till exempel, pratade jag inte med någon, och jag var ofta bara några meter bort så det var svårt att inte lägga märke till mig. Om folk säger till mig eller ger mig ett tecken att de inte vill bli fotograferade skulle jag lägga ner kameran.”

”Den här strategin skulle inte fungera för Amish-projektet, eftersom det är en väldigt nära gemenskap. Jag kan inte gå in och bara fotografera utan tillstånd som jag skulle göra i en storstad. Jag hade en guide som presenterade mig för alla, och jag lät alla veta att jag var där för att fotografera och bad om tillstånd i förväg.”

”Jag kallar ofta mitt arbete för visuell sociologi. Jag fokuserar på gruppbeteende, sociala interaktioner, kulturella riter och ritualer samt genuspolitik.”