Björn Persson ansikte mot ansikte med naturen

Betraktaren av Björn Perssons verk blir en del av mötet mellan fotografen och djuret. Ögonblicket då ett sinne möter ett annat, ibland så nära att ett horn eller en tass riskerar att repa kameran.

Text: MARGITA INGWALL

Björn Persson ligger ofta på marken när han fotograferar. Denna närhet ger fotografierna ett perspektiv där elefanten, noshörningen, lejonet, djuret, blir intimt och möter människan på djurets villkor. Då ser vi de individuella dragen, känslan reflekterad i ögonen . Fotografiet har en slående känsla av verklighet och är samtidigt drömlikt.

”Varje individ är unik, vilket gäller djur lika mycket som människor. Att vinna deras förtroende innebär ofta att ge dem tid och bete sig på ett sådant sätt att jag väcker deras nyfikenhet snarare än att uppfattas som ett hot. För att få bilden av noshörningen, till exempel, tog det fyra timmar att komma nära detta odjur som hör perfekt men ser dåligt. Jag pratade med honom hela tiden medan jag rörde mig framåt, satt sedan stilla med ryggen vänd för att skapa förtroende och kröp slutligen framåt”, säger Persson.

Redan i ung ålder lockades han av Afrikas vilda djur och började arbeta på ett djurrehabiliteringscenter i Krugerparken i Sydafrika. Engagemangets glöd lyser fram när Persson minns hur han fick sova med en gepardunge som hade förlorat sin mamma och behövde tröstande fysisk kontakt på natten. Eller den tid då han själv var i ett skört tillstånd och ett möte med en skadad hanlejon, som kämpade för sin överlevnad, hjälpte Persson att återfå gnistan i sitt eget liv. Lejonet förmedlade ett slags hopp. Ordlöst förstås, men starkt.

”Det kan verka märkligt på sätt och vis att vi människor med våra stora analytiska hjärnor fortfarande inte har insett att alla varelser kommunicerar med varandra. Och att det är möjligt, åtminstone delvis och ofta på ett djupare plan, att uppnå en förståelse som också inkluderar empati. Precis som vi på många sätt delar samma grundläggande behov som intimitet, trygghet och starka familjeband.”

Han har alltid betraktat sig själv mer som en konstnär än en fotograf, och att förmedla ett budskap eller en känsla, oavsett teknik, är hans främsta motivation. Som ung man målade han mycket och kameran blev ytterligare ett verktyg. Med den digitala revolutionen tas nu miljontals bilder av djur i Afrika. Men eftersom Perssons syfte med sitt arbete är att beröra känslor och skapa engagemang för djurfrågor, var det naturligt för honom att använda konstfotografi som ett uttrycksmedel.

"Varje individ är unik, vilket gäller djur lika mycket som människor"

Mfalme av Björn Persson

”Jag vill att mina foton ska ha ett djup och en dimension som går utöver det rent dokumentära. För mig räcker det inte att bara ta bilder av hur elefanter ser ut, jag vill försöka fånga deras själar i bilderna. Jag vill att betraktaren ska känna vad jag kände i det ögonblick jag tog bilden. Av den anledningen är efterproduktionen lika viktig som själva fotograferingstillfället. En annan viktig aspekt är originalitet. Naturfotografi definieras ofta och präglas starkt av konservativa synsätt och regler för hur man ska arbeta och tänka. För mig har det alltid varit viktigt att bryta regler, vilket är nödvändigt om man som konstnär brinner för att skapa sin egen stil och ett personligt uttrycksmedel.”

Björn var på nationalparkens djursjukhus i ett par år, bland djur som hade skadats, oftast av mänsklig påverkan. Sedan började han arbeta med åtgärder mot tjuvjakt vilket innebar att smyga runt på savannen och i skogen, samtidigt som han lärde sig av de inhemska parkvakterna det bästa sättet att inte störa djuren. Denna uppgift gav utmärkt träning i att lära sig de olika arternas kroppsspråk och hur de kommunicerar med varandra.

”Ett tidigt beslut jag tog var att inte fotografera de fruktansvärda skador som djuren tillfogats av tjuvjägare. Istället ville jag visa dem i deras naturliga tillstånd, skapa fascination snarare än att skrämma betraktaren. Mitt fotografi handlar alltid om att väcka engagemang och öppna mina medmänniskors ögon för vad som döljer sig i dessa möten mellan djuren och oss. När jag återger dessa upplevelser i olika sammanhang är reaktionen sällan skeptisk. Istället får jag höra om andra människors upplevelser av närhet, empati och innerlig kommunikation mellan dem och djuren.”

Björn Persson fotograferad av Bisse Bengtsson

Han menar att det finns mycket som pågår mellan och inom olika arter som inte alltid kan förklaras av vetenskapen.

”Idag ägnas allt mer uppmärksamhet åt de förmågor vi själva har att få kontakt med andra som en del av vår överlevnadsstrategi, till exempel hur starkt luktsinnet påverkar oss. Det är också viktigt att komma ihåg att ingen idag kan bevisa vad medvetande är, eller hur det faktiskt fungerar. Bara att det gör det och att alla levande varelser har ett rikare inre liv än vi hittills har förstått.”

Efter Krugerparken var det dags för den unge mannen från Helsingborg att flytta hem till Sverige och till Stockholm, för en karriär som "allsvensk" inom reklam. Men för denne djurentusiast fanns det alltid ett sug efter helt andra berättelser.

”Det som aldrig stannade inom mig var längtan att återvända till djuren. Att sprida kunskap om deras levnadsförhållanden, som nu är helt beroende av hur människor hanterar miljön. Resultatet blir att fler och fler arter är hotade och kommer att försvinna. Detta blev drivkraften för mig att gå tillbaka. Att lämna min reklamkarriär och helt ägna mig åt att dokumentera djuren, eftersom vissa, som de långhornade vita noshörningarna och jätteelefanterna, inte kommer att finnas kvar inom fem till tio år.”

Fotografin, med sin unika karaktär av absolut närvaro i kombination med detaljerad teknisk tonalitet, berör betraktaren djupt. Björn beskriver ett pågående konstnärligt flöde där hans inspiration kommer från mötena med afrikanska djur. När han står ansikte mot ansikte med en noshörning eller en elefant är det som om han träder in i en annan dimension.

”Jag vill att betraktaren verkligen ska känna sig delaktig i att möta blicken från dessa magnifika varelser, att känna närheten till varje unik individ.”

”Allt annat runt omkring mig försvinner. Det är en känsla av att nå ett slags högre medvetande och ett tillstånd av fullständig eufori. Jag tror att det viktigaste med fotografering är att älska det man fotograferar och att veta hur man tar en bra bild. Kunskap om kamerateknik kan aldrig kompensera om den känslan saknas. Den är kemisk, den sprider sig och penetrerar bildytan och kommunicerar med betraktaren. Mitt fotografi är dramatiskt och berättar en historia, baserad på det faktum att livet blir rikare när vi tar risker och följer vår inre röst. Beslutet att ägna mig åt att fotografera dessa djur är det bästa jag någonsin har tagit. Jag vill att betraktaren verkligen ska känna sig delaktig i att möta blicken från dessa magnifika varelser, att känna närheten till varje unik individ. Att bli engagerad i vikten av att göra allt vi kan för att hålla dem vid liv.”

Så blir hans fotografier historiska dokument, minnen från dessa möten. Storslagna verk som gör skillnad genom sitt krav på en större förståelse av de starka band som binder samman allt liv på jorden.