Simon Johansson porträtterar livet man sällan ser

Den svenske fotografen Simon Johansson riktar sin kamera mot platser som sällan ses och ofta glöms bort i all sin blygsamhet.

ORD: OSKAR HAMMARKRANTZ, FOTO: SIMON JOHANSSON

Öland. Sveriges näst största ö, belägen utanför östkusten. Om du svänger norrut när du kommer från bron från det svenska fastlandet, hittar du rika bönder, söta små byar och, under sommaren, turister på semester. Men om du svänger söderut, finns det ett annat Öland. Fattigare, högre arbetslöshet, sprucken färg, avfolkade byar. En del av landet som sällan syns på vykort eller i campingbroschyrer.

”Människor kämpar utan större hopp om förändring. Mitt mål är inte att visa misär utan en nästan bortglömd del av vårt land. Livet som fortsätter, men vi missar det ofta eftersom det är så vanligt och hemtrevligt”, säger fotografen Simon Johansson.

Johanssons egen historia med ön går tillbaka många år. Han brukade bo i en sommarstuga varje år i mer än 30 år, och han hade också ett förhållande med en kvinna från ön. Hans bilder från Öland har resulterat i boken Över bron, som publicerades 2016; bilderna sträcker sig dock från 2009 till 2014.

"Mitt mål är inte att visa elände utan en nästan bortglömd del av vårt land."

Från andra sidan bron, 2016.

”Boken handlar dels om att bryta en relation och dels om att lämna en plats jag har så starka band till.” Johanssons fotografi är i kornigt svartvitt, med tidlösa kvaliteter, och befinner sig i den klassiska svenska fotografiskolan, med pionjärer som Christer Strömholm och Anders Petersen.

”Jag försöker undvika mobiltelefoner och datorer i mina bilder eftersom de åldras så snabbt. De blir omedelbara tidsmarkörer.” Johansson började som skrivande reporter och arbetade främst för kundtidningar. Han insåg snart att han såg vinklar och idéer som fotograferna inte såg. Så han köpte sig en kamera och blev ett enmansreportageteam. Johansson växte upp i Kungsängen, en liten kommun norr om Stockholm. Som tonåring tog han regelbundet pendeltåget till huvudstaden, gick på bio, åt på McDonalds och lät sig bländas av neonljusen.

”Stockholm. Det är omöjligt att undvika din skönhet, sårbarhet och fåfänga. Och dina brister. Din ruttenhet. Jag besöker platser där du blöder, jag är där och plockar dina sårskorpor. Ibland tröttnar jag på dig och dina lättbrutna löften. Men jag ger aldrig upp om dig. Dina gator har alltid erbjudit mig riktning. När jag går här idag snubblar jag över gamla minnen.” skrev Johansson i sin bok *En bekant plats* (2018), en samling gatufotografi tagen mellan 2005 och 2018.

”Jag försöker undvika mobiltelefoner och datorer i mina bilder eftersom de åldras så snabbt. De blir omedelbara tidsmarkörer.”

Som utbildad journalist kompletterar Johansson sina fotoböcker med personliga, ofta poetiska, texter. ”Jag försöker fånga och beskriva en känsla, snarare än att skriva bildtexter. Jag vill att bilderna ska stå och tala för sig själva, och inte berätta för betraktaren vad de ser eller vad de borde tänka. Jag gillar inte att veta något i förväg om andra fotografers bilder och jag vill inte att folk ska veta något om mina. Det dödar nyfikenheten och tar bort mystiken. Ett bra foto ställer frågor, och den bästa personen att svara på dessa frågor är betraktaren.”

I sin tredje bok, De unga (2019), fokuserar Simon Johansson på barn och minns sin egen barndom, i en serie bilder tagna mellan 2002 och 2019. Boken är en vacker, kuriosa och till och med poetisk målning av barndomen, utförd i klassisk svartvit fotografi.

"Jag gillar att skildra barn på ett naturligt sätt. De här bilderna hjälper mig också att minnas och bearbeta min egen barndom."