Den där skandinaviska känslan… vi är fortfarande naturfreaks!

ESSÄ — Nordisk fotografi är fortfarande långt ifrån urbaniserad, skriver författaren och kreativa chefen Claes Britton, grundare av den legendariska tidskriften Stockholm Nytt.

TEXT: CLAES BRITTON, FOTO: MARTINA HOOGLAND IVANOW

En naken blond tonårsflicka (och mycket ibland en pojke) med naturlig, osminkad hy, en bit sten, en fläck av blå himmel, kanske en grangren – dessa och några fler enkla element blev snabbt ett allmänt erkänt varumärke i den globala modevärlden när vi lanserade vår tidning Stockholm New på de där avlägsna nittiotalet. Så söta och syndfria de ser ut idag. Herregud, några av de där bilderna kan ha arresterat oss i dessa mindre oskyldiga samtida tider.

Det kallades ”Scandi-känslan” – en egenskap som alla fotografer, stylister, agenturer och andra som vi samarbetade med runt om i världen på den tiden var bekant med. Möjligen är den det fortfarande.

Så, vad var det då, mer exakt, dessa utmärkande drag som definierade denna skandinaviska känsla? Man ser det omedelbart i urvalet av bilder som skickades till mig från utställningen Nordisk vår. Ett ord: naturen. Naturen är, och har alltid varit, det som skiljer oss från de kosmopolitiska samhällena och uråldriga kulturerna på den euroasiatiska kontinenten, som vi egentligen inte är en del av.

I dessa kontinentala civilisationer har människor samlats i städer i tusentals år och utarbetat invecklade, komplexa och sofistikerade mönster av kosmopolitiska samhällen, traditioner för socialisering, affärskultur, korruption, gastronomi, konst, you name it – till och med fotografi, varför inte?

”I brist på urbanitet hade vi alla dessa skogar, träd, sjöar, klippor, skär, fåglar, blommor, fiskar, insekter, vidder av glittrande, bländande Östersjövatten… och hur ljuva de var… så mycket mer värdefulla än några kosmopolitiska frestelser, oavsett hur attraktiva, dyra, raffinerade, komplexa, livliga och dynamiska de var.”

Här uppe är saker och ting mer primitiva. Vi har inte befolkat något som förtjänar namnet, städer, än mindre kosmopolitiska metropoler, på ens ett sekel ännu. Fram tills nyligen var de flesta svenskar, norrmän, finnar och danskar i grunden bönder och skogsarbetare – enkla ohyror som åt saltad sill och potatis, fällde tallar och skördade den prosaiska skörd av rödbetor och spannmål som våra magra jordar kunde uppbåda.

Sedan kom den industriella revolutionen, då Sverige ultrasnabbt omvandlades, under loppet av några mirakulösa decennier, från ett av Europas fattigaste och mest eftersatta jordbruksländer till världens mest avancerade välfärdsnation, ekonomiskt, teknologiskt, humanistiskt och i stort sett alla andra avseenden. Jajamensan!

Som besökare, låt dig inte luras av Stockholms elegant moderna, högteknologiska utseende, som numera faktiskt förtjänar att kallas en metropol, en pytteliten sådan, men ändå. Den kosmopolitiska fernissan är tunn. Under döljer sig bonden – och under honom den där hederliga, trampande vikingen, och under honom en grottmänniska. Dagens Stockholm är en fullständigt gentrifierad hipsterstad, men den överväldigande majoriteten av den skäggiga, tatuerade, ankansiktade stammen är migrerad från lantliga skräpbyar och jordbruksmarker, och, som det gamla ordspråket säger, i tragedi – man kan ta pojken ur gården men man kan aldrig någonsin ta gården ur pojken.

Strunt i det där skiten. Våra lantliga rötter är uppenbara, inte minst inom vår konst. Ta litteraturen som exempel. Vår bokhistoria innehåller få urbana författare. Nästan alla våra stora har varit naturlyriker, på ett eller annat sätt. Märkligt nog är detta idylliska anor fortfarande smärtsamt levande i vår nutid, hur digitala och urbaniserade de än må verka. Jag vet inte hur det är med de andra nordiska länderna – och ärligt talat bryr jag mig inte särskilt mycket – men samtida svensk prosa och poesi, inte för att jag följer den, verkar sällan bli känd i urbana sammanhang utan mycket oftare i alla de där gödselmättade obygderna.

Detta gäller särskilt vår hemska samtida litterära export – Nordic Noir – den där slussen av "spänningsromaner" som har översvämmat marknaden ända sedan den obegripliga succén med Stieg Larssons Flickan med spindeltatueringen-trilogin, eller vad den nu heter. Dessa "romaner" förekommer sällan i urbana miljöer utan snarare långt ute i de där inlandet, där någon galen rituell seriemördare löper amok, skär upp och visar upp sina offer bland tallarna, raukarna (en gotländsk stenformation) och skitstinkande betesmarker, förföljd av någon melankolisk, grublande, frånskild, berusad löjtnant som är ute efter något, med en passion för klassisk musik och en problematisk relation med sin tonårsdotter... och byns gyllene dagar är sedan länge förbi, fabriken utmätt, rådhuset, där han en gång dansade, också... Allt som återstår är den sorgliga korvkiosken i utkanten av vildmarken där han konsumerar sin ohälsosamma kvällsmat... till och med bensinstationen kanske stänger snart nog... ni vet stilen.

Detsamma gäller bildkonsten. De flesta av våra stora konstnärer var naturens avgudar och prisade, med penslar och paletter, skogens magi, vattnet, vårens blomning och den orörda nordiska vinterns poesi.

Varför kämpa mot detta? Med vår tidskrift Stockholm New omfamnade vi vårt pastorala arv i modeberättelser och andra fotografiska reportage. Skälen var naturliga. Vi har helt enkelt inte de kosmopolitiska scenerna och bakgrunderna i modestäder som Paris, London eller New York, och inte heller mycket av det sofistikerade hautebourgeoisie-överflödet där mode traditionellt iscensätts. Nej, absolut inte! Även i Stockholm, vår enda riktiga stad, finns det få verkligt storstadsmiljöer. Vi var tvungna att åka till Paris eller New York för den skiten. Kanske är det därför inte förvånande att även VOGUE Scandinavia, när den äntligen lanserades förra hösten, cirka trettio år senare, hade en distinkt vikinga-/skogshuggarkänsla, full av råd om hur man syr kläder av gamla folkloristiska mattor, reseberättelser från Svalbard, recept för att laga isländsk blodkorv, renbollar och sillhuvuden, enorma nordliga arbetshästar och modeller som springer vilt med yxor klädda i getskinn – samma samma, men annorlunda, och inklusive samerna, våra gamla infödda skandinaver.

I brist på urbanitet hade vi alla dessa skogar, träd, sjöar, klippor, skär, fåglar, blommor, fiskar, insekter, vidder av glittrande, bländande Östersjövatten ... och hur ljuva de än var ... så mycket mer värdefulla än några kosmopolitiska frestelser, oavsett hur attraktiva, dyra, raffinerade, komplexa, livliga och dynamiska de var. Tiderna är sena nuförtiden här på jorden, vår kära gamla problemplanet, detta blir mer uppenbart för varje dag som går för varje någorlunda mottaglig människa. Galna fascistiska och religiösa extremister såväl som våra vanliga giriga egoister är naturligtvis avvisande från den gruppen Homo sapiens, eftersom de aldrig helt utvecklats från neandertalstadiet.

De kan behålla sin kosmopolitiska prakt och all dess lockelse, så länge vi inte berövas dessa hemska lyxar av frisk luft, rent vatten, djupa skogar, vilda djur och orörd grönska. I stora delar av världen har allt detta länge våldtagits, brutaliserats och slaktats av "civilisation", urbanisering, tillväxt och "utveckling". Mänskligheten terroriserar naturen med ständigt ökande kraft, i girighetens, expansionens, framstegens, välståndets namn – alla dessa maskulina dygder. Inte konstigt att naturen har tvingats på knä av människan, redo för den slutgiltiga slakten, den där självmordsbenägna nådskuppen, inte av planeten, utan för mänskligheten själv.

Vår globala befolkning uppgår nu till dubbelt så många som när jag själv föddes, patetiska femtionio år sedan. Tänk på det. En befolkning som tog miljontals år att samla mer än fördubblades under ett halvt sekel. Som om inte detta vore nog kräver varje Homo sapien-moder här i väst, och mestadels runt om i världen, så mycket mer av livet – inte andligt utan materiellt. Bilar, hus och allt annat är dubbelt eller tre gånger så stort jämfört med när jag var pojke. Den omänskliga girighets- och saknade länkpopulationen, en övervägande manlig art, nöjer sig inte med det. De förbrukar minst tio gånger så många resurser som på den tiden. Hur i hela fridens namn förväntar ni er att vår planet ska hantera detta extrema tryck, va? Självklart kan den inte. Tellus Mater, den antika romerska jordmodergudinnan, måste bli av med mänsklighetens pandemi innan den kan börja återhämta sig. Och det kommer den att göra, utan tvekan om det.

Här uppe i det avlägsna norr, varifrån de ruttna sill-angripna vikingarna en gång kom dånande, gör vi vårt yttersta för att gruppvåldtäkter och massakrera naturen. Men vi nordbor är för få, våra länder för vidsträckta, för att göra jobbet lika snabbt som i kontinentala Europa och på andra håll. Medan stadsbefolkningar i riktiga monstermegalopoler har förlorat kontakten med vildmarken, lever sina liv instängda av asfalt, betong, stål och glas, dränkta i föroreningar, och i bästa fall flyr då och då till kontrollerade, disciplinerade parkområden, har vi nordbor fortfarande det sällsynta privilegiet att ständigt ha tillgång till verklig, vild natur. Även i Stockholm, denna lilla metropol, är vildmarken aldrig mer än en halvtimme bort, fortfarande tillgänglig även mitt i stadens centrum, åtminstone för tillfället. Här är naturen fortfarande större än människan, även om vi kämpar framgångsrikt för att böja den efter vår vilja. Respekt och vördnad för vår stora, givande, oförlåtande norra vildmark, som gav oss vårt anmärkningsvärda välstånd, har format vår subpolära själ. I ett, tack och lov, starkt sekulariserat samhälle har kärlek till och dyrkan av naturen länge varit det närmaste vi kommer en nationell religion, åtminstone fram tills nyligen.

”Vi fann att det fanns en längtan där ute efter denna oskyldiga renhet, som verkade representera något av en längtan hem till något avlägset minne, ett svagt spår av något som en gång fanns, djupt ingraverat i generna, för människorna i de mer komplexa, överbelastade kosmopolitiska samhällena runt om i världen.”

Men fan, jag svamlar här! Förlåt för det! Jag måste ta mig samman innan den galna, giriga gangstern Putin kärnvapenbombar oss alla tillbaka till stenåldern. Ämnet var fotografi, den skandinaviska känslan, så låt oss komma till saken och avsluta. För oss, tillbaka på nittiotalet och runt millenniet, blev den skandinaviska känslan vårt varumärke, vårt raison d'être. Beviset på dess kraft var allestädes närvarande. Mikael Jansson var dess mästare, men allvarligt talat måste vi erkänna att dess högre guru inte var någon fotograf utan en filmfotograf, Sven Nykvist.

I vilket fall som helst var den globala efterfrågan på detta renare, enklare idiom, och är kanske fortfarande, stark. Vi fann att det fanns en längtan där ute efter denna oskyldiga renhet, som tycktes representera något av en längtan hem till något avlägset minne, ett svagt spår av något som en gång fanns, djupt ingraverat i generna, för människorna i de mer komplexa, överbelastade kosmopolitiska samhällena runt om i världen.

Vilken höjdare det var när vi 2013, elva år efter vår avresa med Stockholm New, återvände för ett extranummer i form av vår coffee table book och utställning i Thielska Galleriet på Djurgården. En dröm gick i uppfyllelse när jag personligen, tillsammans med min man Andreas Brändström, dåvarande museichef, fick den surrealistiska koncessionen att kombinera och ställa våra bilder mot varandra, i form av monumentala tryck av fotograferna Mikael Jansson, Julia Hetta, Frederik Lieberath, Sølve Sundsbø, Gösta Reiland och andra, av vilka några är representerade här, tillsammans med mästerverken i museets samling, av bland andra Edvard Munch, Vilhelm Hammershøi, Anders Zorn, Bruno Liljefors, Eugène Jansson, Ernst Josephson, Nils Kreuger, Richard Bergh, Gustav Fjaestad och andra, dessa överstepräster inom visuell naturlyrik från förra sekelskiftet, en helt manlig grupp, tyvärr. Vilken orgie av naturdyrkan det var, en storslagen sista bugning för en svunnen era, av oskuld och renhet som gått förlorad. Utställningens titel? Stockholm Nya — nationalromantik från dubbla sekelskiften: samtida modefotografi möter klassiskt mästerverk i måleri.

Jag tycker det är trevligt att se att, att döma av urvalet av bilder i utställningen Nordisk vår, ser nordisk fotografi fortfarande långt ifrån urbaniserad ut, utan ständigt uppehåller sig där ute i ödemarken. Vi verkar förbli naturfreaks. Personligen önskar jag att det kunde förbli så resten av mina dagar.

Claes Britton är författare och kreativ chef. Han har publicerat två litterära böcker och bidragit till ett stort antal böcker inom konst, mode, design, arkitektur och gastronomi. Tillsammans med sin fru Christina Britton gav han tidigare ut den hyllade internationella mode- och kulturtidningen Stockholm New. Idag driver paret varumärkesbyrån BrittonBritton i Stockholm. Senare i år kommer Albert Bonniers Förlag att publicera sin biografi om Pontus Hultén, den legendariske grundaren och chefen för Moderna Museet i Stockholm. Brittons verk finns tillgängliga som e-böcker på hans webbplats www.svenskgonzo.se. Foto: Pierre Björk