Nordisk fotografis tillstånd

Under vintermånadernas skymning och under det starkt upplysta sommardiset har fotografer i den nordligaste delen av Europa alltid varit tvungna att skapa en unik relation till ljuset ... eller bristen på det. Vilka symboler och bilder frammanas när vi betraktar den nordiska fotografins historia och hur framstår den idag i sin nuvarande form?

ORD: NICK RICE

Annika Elisabeth von Hausswolff, Fotografen, 2015

Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige har en blomstrande och provokativ fotoscen. Som konstform används och smeks fotografi av generation efter generation av konstnärer som skapar bilder som utforskar och speglar våra inre världar och levda erfarenheter.

Men finns det en fast samling attribut med vilka vi kan definiera nordisk fotografi? Eller är mediet alltför oberäkneligt och för sådan märkning?

Det är sant att det finns likheter i de nordiska ländernas nationella fotohistorier, men också många skillnader. Från fotografins tidiga dagar på 1850-talet fram till idag har kontakt och samarbete mellan nordiska fotografer, tillsammans med individuella karriärvägar, resulterat i en sammanhängande men ändå flytande känsla av nordisk fotografi.

Ända sedan 1900-talets sista decennium, då fotobaserad konst etablerades som en spännande och integrerad del av den samtida konstscenen, med museer och gallerier som visade upp ett ständigt växande utbud av fotografiska former, har nordisk samtidsfotografi behållit en unik närvaro i den internationella konstvärlden.

Är den nordiska andan inom konsten något som lätt kan definieras, eller motstår den generalisering ... kanske med Odens, poeternas guds, kvickhet och list?

Picture This träffar två inflytelserika experter för att bedöma deras unika perspektiv och åsikter om den nordiska fotografins tillstånd.

JOAKIM GEIGER

Joakim Geiger är seniorexpert på Stockholms Auktionsverk – världens äldsta auktionshus, grundat 1674. Geiger är konsthistoriker, intendent och privathandlare och en kännare av svensk modern och samtida fotografi. Han har curerat flera fotoutställningar på Konstnärshuset, Hallwylska Palatset och Åmells i Stockholm, samt Pace Mac Gill Gallery i New York. Han har också curerat banbrytande utställningar om skandinavisk konstruktivism och tidig svensk modernism.

Identifierar du några aktuella trender i verksamma fotografers arbete i Norden? Några tendenser eller likheter i motiv eller stil?

De nordiska fotograferna har historiskt sett och idag varit mer influerade av större internationella trender än av varandra. Ett antal försök har gjorts av kuratorer och kritiker att identifiera en typisk och vanlig nordisk fotografisk stil, och det har alltid misslyckats. Det finns fortfarande vissa drag som har haft och fortfarande har en stark närvaro i Norden, inte minst den dokumentära traditionen och det som kallas subjektiv fotografi. I Sverige och Finland har det också skett en stark utveckling av konstnärlig forskning inom fotografiområdet, vilket har genererat en mängd intressanta och undersökande fotografiska projekt.

Vilka är några minnesvärda kreativa möten mellan fotografer, konstnärer och forskare, kuratorer och kritiker i Norden?

Det senaste är 25-årsjubileet av Fotografiskt Center i Köpenhamn 2022, vilket genererade en utställning, symposium och publikation om fotografifältet i Danmark och de andra nordiska länderna. Det finns särskilt en essä som sammanfattar utvecklingen och den samtida situationen, skriven av Niclas Östlind, som har en doktorsexamen i fotografi och är forskare och utbildare vid fotoprogrammet på HDK-Valand i Göteborg.

En relativt hög andel kvinnliga fotografer har kommit från Norden – vad tycker du om detta?

Det finns en rad olika faktorer och en handlar om förebilder. Tuija Lindström blev professor vid Fotoskolan i Göteborg 1992. Hennes egna verk, och hur hon utvecklade skolan och utbildningen, blev otroligt viktiga för en förändring av fotoscenen i alla nordiska länder.

Många fler kvinnliga studenter sökte och genom deras arbeten och betoningen på feministiska strategier och teorier förändrades området för samtida fotografi. En generation fotografer växte fram och blev inflytelserika samtida konstnärer, och inte bara som fotografer. Yngre generationer fortsatte att bygga vidare på deras prestationer och många av de mest intressanta fotograferna idag är kvinnor. En annan faktor är att Norden faktiskt är mer medveten om genusfrågor och politik än många andra länder runt om i världen, vilket inte betyder att vi inte fortfarande har mycket att göra.

”De nordiska fotograferna har historiskt sett och idag varit mer influerade av större internationella trender än av varandra” — JOAKIM GEIGER

Vilka teman, och/eller individer, anser du exemplifierar bredden och styrkorna i samtida nordisk fotografi?

Jag tror inte att det finns någon gemensam fotografisk kultur eller trend i Norden, och de jag vill nämna är starka eftersom de har en relevans i ett större perspektiv. Fotoboken är ett av de mest intressanta medierna bland fotografer och Klara Källström och Thobias Fäldt har sedan nästan tjugo år producerat estetiskt och politiskt utmanande verk i form av böcker, utställningar och kreativa och kritiska plattformar.

Det är fortfarande inte så många som utforskar möjligheterna med internet och sociala medier, men Arvida Byström är någon som har lyckats tillföra nya perspektiv till den fotografiska praktiken. Personligen är jag också glad att Helsingforsskolans inflytande har försvunnit. Den innehöll några intressanta konstnärer men som koncept var det redan från början ett misslyckande.

Vilka element kan du identifiera som tydligt skandinaviska eller nordiska, i så kallad nordisk fotografi?

Alltid när denna fråga har ställts och undersökts i utställningar och böcker är den gemensamt avgörande faktorn de nordiska fotografernas kärlek till naturen och den starka närvaron av natur och landskap i deras verk. Det är inte fel, men det är en förenkling och säger inte mycket om de olika uttrycken och praktikerna bland nordiska fotografer. Om du är intresserad av att se en annan syn på samtida fotografi från Norden rekommenderar jag dig att titta på New Scandinavian Photography av Bjarne Bare och Behzad Farazollah, eftersom den ger en helt annan bild av vad som händer bland yngre fotografer. Inte minst vikten av rumsliga dimensioner och installationer.

Finns det några gemensamma teman, tillvägagångssätt eller tekniker bland yngre fotografer i Norden idag?

Som tidigare nämnts har fotoböcker en stark närvaro i alla nordiska länder ... och även globalt. Det finns också många unga fotografer som utforskar möjligheterna med analoga tekniker och mörkrumsprocesser. Hur står sig nordisk fotografi i ett globalt perspektiv?

Vi befinner oss i utkanten av den internationella konstscenen och det saknas starka institutioner inom fotografi, förutom ett fåtal, och samlare av nordiska fotografer, både historiska och samtida, har svårt att nå utanför den nationella eller regionala kontexten. Det är synd.

Är det möjligt att få en uppfattning om hur fotografin utvecklats?

Jag antar att de nya teknologierna som AI, VR etc. snart kommer att bli mycket mer synliga och utforskade bland yngre generationer av fotografer.

Vad entusiasmerar dig i fotografins värld idag?

För att se vad de yngre fotograferna gör.

Tycker du att dina inspirationskällor ständigt föränderliga, eller är de pålitligt konstanta?

Jag träffar många fotografer och pratar med dem, tittar på böcker och utställningar. Det är viktigt att vara nyfiken och ständigt söka efter det nya. Tyvärr är det få av de större svenska institutionerna som är någon inspirationskälla.

DRAGANA VUJANOVIĆ ÖSTLIND

Dragana Vujanović Östlind är bokredaktör, konsthistoriker och chefsintendent på Hasselbladstiftelsen. Östlind ansvarar för att producera tre fotoutställningar per år och är även projektledare och intendent för Hasselbladpriset. Hon ger ut tre bokpublikationer varje år och sitter även i Hasselbladstiftelsens bidragskommitté samt förvärvskommitté.

Identifierar du några aktuella trender i verksamma fotografers arbete i Norden? Några tendenser eller likheter i motiv eller stil?

Det finns vissa motiv som ofta förknippas med begreppet nordisk fotografi, såsom utforskningar av mytisk nordisk natur eller fiktiv berättande. Men jag skulle inte säga att det är dominerande trender idag. Jag skulle vilja påstå att det finns mycket större mångfald inom fotovärlden i de nordiska länderna, vilket gör det omöjligt att peka ut en enda inriktning.

Vilka är några minnesvärda kreativa möten mellan fotografer, konstnärer, forskare, kritiker och kuratorer i Norden?

Att arbeta med den bortgångna Tuija Lindström var särskilt minnesvärt. Hon var en naturkraft och hade ett enormt inflytande på så många konstnärer som är verksamma idag. Det var ett privilegium att få arbeta med henne på en av hennes sista utställningar. Hennes skarpa sinne, rättframhet, passion, konstnärliga känsla och hennes starka entusiasm kommer alltid att vara en inspiration.

En relativt hög andel kvinnliga fotografer har kommit från de nordiska länderna – vad tycker du om detta?

Kvinnor har varit mycket aktiva inom fotografi sedan mediet uppfanns, men har blivit förbisedda och tillbakaträngda, liksom inom många andra områden i samhället. Fotografin har länge varit mansdominerad. Tuija Lindström var en av nyckelpersonerna i Norden som banade väg för kvinnliga utövare på 1990-talet, vilket är ganska nyligen. Det finns många starka kvinnliga röster inom nordisk fotografi idag, mycket tack vare henne.

”Jag skulle vilja påstå att det finns en mycket större mångfald inom fotovärlden i de nordiska länderna, vilket gör det omöjligt att peka ut en enda inriktning.” — DRAGANA VUJANOVIĆ ÖSTLIND

Frida Orupabo, Spagaten, 2022, inramat collage med pappersnålar, 142 x 199 cm (Med tillstånd från konstnären och Galerie Nordenhake Berlin • Stockholm • Mexico City) Foto: Carl Henrik Tillberg

Vilka teman, och/eller individer, anser du exemplifierar bredden och styrkan i samtida nordisk fotografi?

Här finns extraordinära verk inom en mängd olika genrer. Några exempel är Frida Orupabo i Norge, som huvudsakligen använder befintliga arkivbilder och skapar collage som undersöker historiska skildringar av den svarta kvinnokroppen. I Sverige använder Annika Elisabeth von Hausswolff även arkivbilder från press och forensiska arkiv för mer psykologiska berättelser. En djup känsla av obehag och våld genomsyrar båda deras verk, men på radikalt olika sätt. I Danmark kommer Kent Klich och Tina Enghoff båda från en mer traditionell dokumentär bana och använder olika metoder för att skapa djupt gripande verk om sociala orättvisor. Den svenska duon Klara Källström och Thobias Fäldt är exceptionella i sitt sätt att skapa mångbottnade verk som kretsar kring stora globala händelser, ofta i relation till mainstreammedia.

Det finns också en blomstrande kultur av fotobokspublicering här, vilket jag anser vara ett av de starkaste sätten att visa och uppleva fotografi idag. Eftersom antalet utställningsplattformar är begränsat tar konstnärerna saken i egna händer och skapar utställningar i form av böcker. Detta gör att fler verk kan hitta en publik, vilket synliggör mångfalden inom fältet.

Vilka element, om några, kan du identifiera som tydligt skandinaviska eller nordiska, i så kallad nordisk fotografi?

Jag tvekar att göra sådana generaliseringar helt enkelt för att jag inte ser några utmärkande drag. Det finns för mycket mångfald.

Finns det några gemensamma teman, tillvägagångssätt eller tekniker bland yngre fotografer i Norden idag?

Jag ser många yngre konstnärer som arbetar med fotografi och försöker förstå världen omkring oss genom olika genrer och tillvägagångssätt. Vissa är teoretiska, andra är surrealistiska, vissa tar verkligheten som utgångspunkt och utvidgar berättelsen med fiktion. Det finns också ett stort intresse för själva mediet, för materialitet, för fotografiska processer.

Hur står sig nordisk fotografi i ett globalt perspektiv?

Mycket bra, tycker jag. Det finns en stark infrastruktur här för fotografi. Det finns utmärkt utbildning, det finns en marknad, de flesta museer och utställningsplattformar visar regelbundet fotografi, det finns en stark fotobokspubliceringsgemenskap och ambitiösa och aktiva fotografer bland äldre och yngre generationer.

Vad entusiasmerar dig i fotografins värld idag?

Jag är verkligen spänd på att se i vilken riktning experimentella dokumentärfilmer kommer att ta, eftersom jag tror att det finns så mycket potential där.

Det finns många fotografer inom det expanderade området för samhällsengagerad fotografi som närmar sig levda erfarenheter, politiska ämnen och viktiga frågor på experimentella sätt och försöker säga något om världen genom tvärvetenskapliga metoder. De samarbetar ofta med experter, organisationer och andra konstnärer för att förmedla berättelser om några av de mest angelägna frågor som samhället står inför idag.

Tycker du att dina inspirationskällor ständigt föränderliga, eller är de pålitligt konstanta?

Svaret är tvåfaldigt. Det finns fotografer vars arbete aldrig slutar att förvåna mig, såväl som nya bekantskaper som ger en frisk fläkt.