Helena Blomqvists surrealistiska världar

Fotografen Helena Blomqvist har inga avsikter att skildra världen som den är. Istället skapar hon sina egna särpräglade världar, in i vilka hon bjuder in oss.

TEXT: OSKAR HAMMARKRANTZ

Gruppporträtt i skogen “Elefantflickan”, 2011

Helena Blomqvist behandlar ämnen som drömmar, längtan, sårbarhet, ensamhet, död, det övernaturliga och nattens olycksbådande mörker. Hennes bilder refererar till en svunnen filmvärld, teman från konsthistorien, ondskefulla dramer, teaterscener, skräckhistorier och brutala verkliga händelser.

”I mina fotografier bygger jag en värld för hand med hjälp av modeller och rekvisita och skapar digitala collage. Jag arbetar intuitivt och väver samman bilder från konsthistoria, böcker, filmer och verkliga händelser till invecklade och subjektiva berättelser som är helt och hållet mina egna”, säger hon.

I sitt kombinerade hem och ateljé på Södermalm i Stockholm skapar Blomqvist sina egna världar, berättelser och sagor på det mest detaljerade sätt. För att producera sina fantasmagoriska kompositioner börjar Blomqvist först med blankt papper.

”Jag skissar alltid ner mina idéer innan jag börjar. Sedan bygger jag mina kulisser och modeller. Jag syr kläder, hyr ut accessoarer, kontaktar modeller och så vidare. Förberedelserna och skapandet av en bild är lika viktiga som slutresultatet. Det betraktaren ser är summan av alla mina tankar.”

Helena Blomqvists kombinerade hem och ateljé.

"Vad betraktaren ser är summan av alla mina tankar."

Vissa av dessa scener kräver flera månaders arbete innan avtryckaren utlöses. Blomqvists bilder är som ögonblicksbilder ur en saga, en frusen bildruta som får betraktaren att undra vad som hände före och efter just det ögonblicket.

"Istället för att jaga ögonblick skapar jag dem i mina uppbyggda landskap. Jag får inspiration från att titta på gamla fotografier. Jag vill ha upplevelsen av att stiga in i en annan värld. Att bli förförd av den drömlika bilden och berättelsen."

Blomqvist debuterade som konstnär 2003 och sedan dess har hennes verk visats i ett flertal separatutställningar, bland annat på ledande museer runt om i världen. Hennes verk finns representerade i samlingar på Moderna Museet i Stockholm, Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm, Hasselbladstiftelsen i Göteborg och många fler.

Vid första anblicken är det lätt att se Blomquists bilder som fångade bildrutor ur hennes egna tankar och drömmar. Men om man tittar närmare hittar man både humor och kommentarer om aktuella frågor, som miljö eller feminism.

”Jag är både inspirerad och orolig av samtiden, och man kan se mina bilder som samhällskritik. Men jag gör det som poetiska reflektioner snarare än med tvetydighet. Jag vill vara den som i stillhet observerar. Jag gillar den naiva känslan, men det finns alltid ett allvar bakom den.”

”Jag är både inspirerad och orolig av den aktuella tiden, och man kan se mina bilder som samhällskritik.”

Maskeraden “Florentinsk”, 2016

Blomqvist arbetar i serier, vanligtvis bestående av 15–20 fotografier, där varje serie kan ta två till tre år att färdigställa. Hon har också publicerat sex böcker hittills. Den senaste heter Florentine, utgiven 2016. Florentine är en graciös, liten äldre kvinna. En före detta primaballerina, skapad av Helena Blomqvists fantasi. Fotograferad i Blomqvists minutiöst utformade kulisser av utsmyckade teatrar, repetitionssalar och en gång storslagna rum, undervisar Florentine i mössbalett, deltar i fantastiska fester och dagdrömmer hemma. Allt fångas med teknisk briljans och en utsökt känsla för ljus och färgton. Den gamla damen blir också en symbol för alla stora kvinnliga personligheter under 1900-talet. ”I mitt sinne är Florentine mycket gammal, och hon hallucinerar i sin ensamhet. Hon ser tillbaka på förra seklet och minns, men vissa saker är höljda i dimman.” Om Florentines minnen från hennes tidigare liv är verkliga, eller om de bara är drömmar eller till och med hallucinationer, kommer vi aldrig att få veta. Men spelar det verkligen någon roll om ett minne är verkligt eller inte?