Anders Petersens livslånga närvaro

Sextio år efter att Anders Petersen tog sin första bild av skogsarbetare och skogshuggare i det värmländska landskapet är den röda tråden fortfarande märkbar. Den tråd som binder samman ett framstående fotografiskt verk som gör honom till en av världens mest respekterade fotografer. ”Närvaro. Det är den röda tråden. Jag är alltid närvarande i bilden, och på så sätt blir även de människor jag fotograferar väldigt närvarande.”

ORD: OSKAR HAMMARKRANTZ, FOTO: ANDERS PETERSEN

Anders Petersen satte sin prägel på fotografiscenen på 1960-talet när han reste till Hamburg och tog vad som idag anses vara ikoniska foton av de härjade människorna på Café Lehmitz. Ett av dem skrevs också för alltid in i populärkulturhistorien när det senare hamnade som omslag till Tom Waits album från 1885, Rain Dogs. Detta bidrog till att sprida Petersens bilder långt bortom den initierade fotogemenskapen.

”Det är helt okej att jag på många sätt har kommit att förknippas med bilderna från Hamburg, även om det bara var början på min karriär. De är representativa för mig, med sitt tema om längtan efter gemenskap.”

Anders Petersen hade redan bekantat sig med Hamburg i början av 60-talet när han åkte dit som 18-åring för att skriva och måla. Men han kände snabbt att de två uttrycksformerna inte passade honom bra eftersom den ena är så lätt att isolera.

”Jag försökte måla, men det var så ensamt, och jag är en social person. Sedan försökte jag skriva och upptäckte att det var ännu mer ensamt. Så fotografering blev ett sätt för mig att få kontakt med människor.”

"Jag försökte måla, men det var så ensamt, och jag är en social person."

Tillbaka i Stockholm startade han Christer Strömholms fotoskola, vilket blev början på en lång vänskap och mentorskap. Tillsammans lade de två grunden för en ny svensk realism och fotografisk stil, som i Frankrike och stora delar av världen är känd som ”L'école suédoise”.

Idag är följarna många, och fotoskolornas examensutställningar är ofta fulla av bilder på marginaliserade människor som lever i utanförskap. Peterson är dock tydlig med sin motivation och säger: ”Vissa fotografer som säger att de är inspirerade av Christer och mig har helt missförstått vad vi står för. Om man medvetet letar efter människor som är utanförskapade för att skapa starka bilder har man helt fel. När Christer åkte till Paris för att fotografera transvestiter var det för att informera om deras svårigheter. Han var genuint intresserad av deras situation och kunde på sätt och vis identifiera sig med dem. Jag fotograferar dem jag identifierar mig med, oavsett klasstillhörighet. Den så kallade Petersenskolan är främmande för mig; man ska fotografera det man känner sig fångad i, inte söka upp marginaliserade grupper för att ta spektakulära bilder. Andra säger att jag har en speciell stil och ett eget uttryck, men jag ser det nog inte själv.”

Trots att Anders Petersen genom åren har fotograferat allt från djur och landskap till byggnader och reseberättelser, är det hans närbildsporträtt i svartvitt med en ögonblicksbildskänsla som verkar ha etsat sig fast i människors medvetande.

”Jag tycker mycket om människor. Och jag tror att man på något sätt måste tycka om sina föremål. Självklart behöver man inte tycka om allt med dem, men man måste ändå känna för dem på något sätt. Man måste ha en positiv känsla för dem”, konstaterar han.

Förutom bilderna från Café Lehmitz har Petersen uppmärksammats för sina foton tagna i fängelser, sjukhus och mentalsjukhus – den så kallade Institutions-trilogin, samt sina fotodagböcker från platser som Rom och Londons Soho-distrikt. Allt i en dokumentär stil som blir intim med människor och fångar ögonblick i deras vardag. Men han avvisar etiketten dokumentärfotograf.

”Det vore förmätet av mig att kalla det jag gör för dokumentärer. Visst, det finns rötter i dokumentärfotografin, men jag är alltid involverad, och bilderna är mer dagboksliknande. De är mer privata än dokumentärer. Jag skulle hellre kalla det jag gör för uppsökande fotografi. Eller möjligen gatufotografi.”

"Det vore förmätet av mig att kalla det jag gör för dokumentärer."

Petersen har sagt många gånger att han ”fotograferar med hjärtat och magen, inte med huvudet”, men med åren har han märkt att det blir allt svårare att behålla den inställningen. ”Man blir mer och mer självmedveten ju äldre man blir. Det blir svårare att koppla bort hjärnan. Samtidigt kan jag känna att jag var alldeles för spontan när jag var yngre. Jag var helt vilsen i situationen, och när jag kom hem till mörkrummet och framkallade såg jag att det bara var skit. För att det ska bli riktigt bra måste jag ha en fot utanför och inte låta mig själv bli helt vilsen i situationen. Jag kallar det nära avstånd.”

Mörkrummet som Petersen pratar om ligger i en källare från 1500-talet i Gamla stan i Stockholm… det har varit en fast punkt i hans liv de senaste 37 åren. ”Jag arbetar fortfarande med film med en relativt enkel kamera, en Contax T3. Jag tar nog inte lika många bilder som någon som fotograferar digitalt eftersom det är så dyrt. Det betyder att jag måste tänka igenom bilden innan jag tar den. Men egentligen är jag inte så intresserad av komposition. Det viktigaste är att det och vem jag gillar får plats i bilden.”

"För att det ska bli riktigt bra måste jag ha en fot utanför och inte låta mig själv gå helt vilse i situationen. Jag kallar det nära avstånd."

Under senare år har Petersen, i nästan fotografisk dagboksform, skildrat olika städer runt om i världen, till vilka han har blivit inbjuden. Bland dessa finns Rom, Valparaiso, Londons Soho, Gap, Sète, Paris, Utrecht och den japanska prefekturen Okinawa. Uppdraget har varit att skildra städerna ur ett utomståendes perspektiv, med nya, friska ögon.

”Jag tycker att man kan se det svenska och skandinaviska arvet i mina bilder, var i världen de än är tagna. Melankolin är alltid närvarande, och jag påverkas uppenbarligen av vårt ljus. De långa vintrarna gör att vi här uppe i Norden nästan dyrkar ljuset och värmen, de korta stunderna vi kan njuta av det.”

År 1962, för exakt 60 år sedan, tog Petersen sin första bildruta, och sedan dess har han aldrig riktigt lagt kameran på hyllan under någon längre tid. Den är alltid med honom på resor, promenader och i vardagen. Och den röda tråden tillbaka till de allra första bildrutorna finns fortfarande kvar.

”Jag tror inte att jag har utvecklats så mycket. Redan när jag tog mina första fotografier hittade jag något som följer mig. Någon annan måste avgöra om det är en styrka eller svaghet att inte ha utvecklats så mycket under 60 år.”