How Bruno Ehrs became a contemporary neoclassical master

Hur Bruno Ehrs blev en samtida mästare i neoklassicism

23 juni 2024

Hur Bruno Ehrs blev en samtida mästare i neoklassicism

Arkitektur, porträtt, stilleben, mat, resor. Oavsett genre har Bruno Ehrs signatur i mer än 40 år stått för kvalitet och avskalad enkelhet där ingenting lämnats åt slumpen.

TEXT: Oskar Hammarkrantz
FOTO: Bruno Ehrs

Bruno Ehrs har utan tvekan varit en av Sveriges viktigaste och mest flitiga fotografer under de senaste decennierna. Han rör sig sömlöst mellan genrerna med en extremt eklektisk portfolio; ändå är ett Ehrs-foto alltid igenkännbart.

”Det handlar aldrig om motivet i sig. Allt handlar om formen och hur man relaterar till motivet. Det spelar ingen roll om det är två potatisar eller en skyskrapa man avbildar.”

Ehrs började som kultur- och arkitekturfotograf för Stockholms stadsmuseum i mitten av 70-talet. Och genom hela hans karriär kan man se spår av den arkitekturfotografi han lärde sig att bemästra i ung ålder, alltid kombinerad med ekvilibristteknik.

”Jag är fascinerad av kompositioner, geometri, proportioner och volymer. Jag försöker aldrig fånga ögonblicket. Istället vill jag skapa ordning i kaoset.”

Ehrs bilder är aldrig överbelastade med detaljer eller biberättelser. Tvärtom har de en minimalistisk elegans, kanske hämtad från klassisk arkitektur.

”Allt i bilden ska finnas där för att hjälpa bilden och betraktaren. Ingenting ska förringa det jag vill berätta. Bilden ska alltid vara direkt, tydlig och enkel.”

”Bilden ska alltid vara direkt, tydlig och enkel.”

I sena tonåren var Stockholmsfödde Bruno Ehrs fast besluten att bli journalist. Han var nyfiken på världen och ville berätta historier. Men när han misslyckades med provet på journalistskolan föreslog hans far att han skulle söka till fotoskolan istället. Och så fort den unge Ehrs kom in i det mörka rummet insåg han att han hade funnit sitt kall.

”Jag har en önskan att dela med mig av mina erfarenheter. Istället för det skrivna ordet blev det visuella berättelser. Men viljan att hitta berättelsen är densamma oavsett medium”, säger Ehrs.

Efter examen från Fotoskolan 1976 och två års anställning på Stockholms stadsmuseum började Ehrs arbeta som pressfotograf för prestigefyllda tidskrifter och tidningar innan han blev frilansare i början av 80-talet. Bland hans uppdrag hittar du ett flertal kokböcker, reseberättelser, naturfotografi och kommersiella stilleben.

”Jag försöker aldrig fånga ögonblicket. Istället vill jag skapa ordning i kaoset.”

Särskilt Ehrs skicklighet som porträttfotograf har uppmärksammats, och han har tagit många av de mest ikoniska bilderna av den svenska kungafamiljen. Porträtt av kungen och drottningen användes som original till en frimärkessamling 2010.

Ehrs är också väl representerad på det prestigefyllda Statens porträttgalleri, dels med sina porträtt av kungafamiljen, men också med ett antal beställda hedersporträtt av viktiga och ikoniska svenskar.

”Utmaningen är att skapa ett enda definierande porträtt som visar själva essensen av personen. Dessutom måste bilden vara laddad med energi och drama. Jag försöker alltid hitta de geometriska linjerna i bilden. För ett porträtt letar jag först efter harmoni i omgivningen; sedan sätter jag in personen. Vanligtvis finns det bara en optimal plats.”

Förutom beställningsverk har Ehrs även vågat sig på olika personliga konstprojekt.

En morgon i början av 2000-talet fick Ehrs en stark känsla av sin egen barndom när han såg sina söner leka på torpet på norra Gotland. Glömda minnen väcktes till liv, och Ehrs bestämde sig för att försöka fånga dem. Han lät sina söner agera i omgivningarna några dagar varje sommar. Serien resulterade i boken Minnen från, en mästerlig uppvisning av nordiskt ljus, tidlöshet och nytolkning av klassisk fotografi.

Ehrs har ställt ut sina verk på flera separatutställningar världen över, med debut 1987 på Moderna museet i Stockholm, där hans bilder också ingår i den permanenta samlingen.

”Det handlar aldrig om motivet i sig. Det handlar om formen och hur man relaterar till motivet. Det spelar ingen roll om det är två potatisar eller en skyskrapa man avbildar.”